Historia: Jack Charlton

2 maj, 2016 - Robin Persson

Jack Charlton är utan tvekan en av de bästa försvararna som har satt sin fot på en engelsk fotbollsplan och han var en viktig kugge i Don Revies mästarlag.

Den 8:e Maj 1935 föddes Jack Charlton i Ashington, England. Charlton föddes in i en fotbollsintresserad familj och redan i unga år så fann han en stor kärlek till sporten. Under början av sin karriär så fick Jack se sig överskuggad av den yngre brodern Bobby, som senare skulle komma att bli en legend hos Leeds rivaler Manchester United. Jack hade tre morbröder som hade representerat Leeds under sina karriärer. Dessa var Jack, George och Jim Milburn.

I unga år så jobbade Charlton i en kolgruva, och ansökte sedan om att få gå på en intervju hos den lokala polisen. Men under samma tid som han ansökte om att få en intervju hos polisen så blev han erbjuden att komma och provspela för Leeds United efter klubben hade sett honom spela en amatörmatch. Dock så krockade provspelningen med intervjun och Charlton blev tvungen att välja. Han valde fotbollen och det visade sig vara rätt drag för 1952 så blev han erbjuden ett kontrakt med Leeds som han senare skrev på. Charlton gjorde sin debut med a-laget i april 1953 och någon gång runt 1955 så hade han tagit en ordinarie plats i laget.

Under den större delen av 1950 – talet så spelade Leeds i division 2, då laget var uppbyggt kring den walesiske storspelaren tillika legenden John Charles. Under ledarskapet av Raich Carter nådde Leeds uppflyttning till högsta divisionen 1957, men tyvärr så åkte laget ur divisionen två år senare. 1961 så kom Don Revie in som ersättare för Carter.

Under inledningen av Revies ledarskap så fruktade Charlton att hans karriär i Leeds skulle vara över, då han och Revie hade haft en hel del ”småbråk” under tiden som Revie spelade för Leeds. Revie försökte från början att sälja Charlton, men inget lag kunde eller ville matcha den prislapp som han satte på spelaren och det hela slutade med att de löste sina dispyter och Revie började nu bygga upp försvaret runt Charlton.

Under 1962 så fick Charlton en ny mittbacks kollega i Norman Hunter, som Revie plockade upp från ungdomsleden. Även andra ungdomsspelare som Peter Lorimer, Billy Bremner och Paul Reaney kom med i laget som nådde uppflyttning till högsta divisionen säsongen 1963/64. Redan under säsongen 1964/65 så visade Leeds vad de gick för. Laget slutade på en andra plats i ligan efter att ha förlorat på målskillnad till Manchester United. Man nådde även en final i FA Cupen, där man åkte på en förlust med 2-1 mot Liverpool.

När Charlton närmade sig sin 30:e födelsedag så blev han kallad till en landskamp mot Skottland av Englands dåvarande förbundskapten Alf Ramsey. Matchen spelades slutade 2-2 och Charlton imponerade tillräckligt för att behålla sin plats i landslaget. Förbundskaptenen Ramsey gav flera olika spelare chansen på olika positioner och de enda som behöll sina platser hela tiden var Englands lagkapten Bobby Moore och hans mittbackskollega Jack Charlton.

Jack gjorde sitt första mål för landslaget under en för-turnering mot Danmark, och efter det så fastställde Ramsey vilka 22 spelare som skulle få spela i VM. Charlton fanns med i truppen och han blev tilldelad nummer 5 som var en tydlig indikation att han skulle få spela bredvid Bobby Moore om han var frisk och spelklar.

England som var värdlandet för detta VM inledde med att spela 0-0 mot Uruguay, men efter det så gick det bättre och man besegrade både Mexiko och Frankrike. I den senare matchen så gjorde Roger Hunt båda målen för England och Charlton låg även bakom det andra målet. England tog sig till kvartfinal där man slog ut Argentina för att sedan gå vidare till semifinalen där man ställdes mot Portugal. Charlton och Moore hade stora problem att kontrollera Portugalspelarna Eusebio och Torres som var ständiga orosmoln. Men genom två mål av Jack Charltons broder, Bobby Charlton så kunde man ta sig vidare till finalen.

I finalen stod Västtyskland för motståndet och England kämpade på starkt och kunde tillslut så som segrare efter att ha vunnit med 4-2 efter förlängning. Vid den här tidpunkten var Charlton 31 år gammal.

 Under 1967 så hade Charlton lite blandade upp och nergångar i sin karriär. Leeds vann inga titlar och Charlton blev skadad i en landskamp mot Skottland som man förlorade med 3-2, där gjorde även Charlton ett av målen. Trots dessa motgångar så blev Charlton utsedd till årets spelare och hans tacktal fick stående ovationer. Under säsongen 1968 så vann Charlton och Leeds äntligen några titlar. Man vann ligacupen där man besegrade Arsenal i en kontroversiell match där Terry Cooper blev matchens enda målskytt. Leeds vann även Mässcupen (nuvarande UEFA Cupen) och Charlton kunde avsluta säsongen med att göra sin 447:e match för klubben, vilket var ett nytt rekord för en Leedsspelare.

Säsongen efter så fick Leeds äntligen sin ligaseger. Charlton var återigen en av nyckelspelarna och bidrog till stor del till att Leeds endast förlorade två matcher under hela säsongen. Säsongen 1970 så hade Leeds en chans på att ta en trippel genom att vinna FA Cupen, Europa Cupen och ligan.

Leeds lyckades dock inte vinna någon av dem då man föll mot Chelsea i FA Cup finalen, man tappade ligan till Everton och man åkte även ut ur Europacupen i semifinalen där man ställdes mot Celtic. I matchen mot Chelsea så ska det även tilläggas att Charlton låg bakom Chelseas mål efter en oturlig hemåtnick som i gapet hos David Webb som kunde skjuta titeln till Chelsea. Charlton var så upprörd efter detta misstag att han inte tog emot sin silvermedalj. Han gjorde även Leeds första mål i matchen.

Inför VM 1970 så blev Charlton återigen uttagen till Ramseys trupp. Denna gång så var han inte längre förstavalet för Ramsey som istället valde att spela med Everton försvararen Brian Labone som fick chansen efter imponerande spel under de två tidigare säsongerna. Charlton spelade sin 35:e och sista landskamp mot Tjeckoslovakien i en match som man vann med 1-0. England åkte ut i kvartsfinalen mot Västtyskland och på flyget hem så sade båda Charlton bröderna att de inte längre ville representera det Engelska landslaget.

Under säsongen 1971 så vann laget återigen Mässcupen, men man tappade ligatiteln till Arsenal. Året efter så kunde Leeds istället besegra Arsenal i FA-Cup finalen där man vann med 1-0 efter ett vackert språngnicksmål av Allan Clarke. Detta gjorde att Charlton nu hade titlar från alla de inhemska cuperna. Dock så åkte Charlton på en skada under säsongen 1973. Detta gjorde att han missade resten av säsongen och han missade även en FA-Cup final. Vid 38 års ålder så hade han gjort 774 matcher och 96 mål, det var nu som han lade skorna på hyllan och lämnade som en av klubbens största spelare genom tiderna.

När spelarkarriären i Leeds var över så blev han istället utsedd till Middlesboroughs nye manager. Middlesborough låg vid detta tillfälle i andra divisionen och Charlton tog upp dem till högsta divisionen redan under sin första säsong och han blev även utsedd till säsongens bästa manager. Han blev genom detta den första managern utanför högsta divisionen som hade blivit tilldelad utmärkelsen. I april 1977 så lämnade Charlton Middlesborough för att lite senare ta över Leeds derbymotståndare Sheffield Wednesday. Han lyckades att ta upp dem till andra divisionen men lämnade klubben under 1983. Efter ett kort återvändande hos Middlesborough så skrev han sedan på för Newcastle United. Men ännu en gång så sade han upp sig.

Charlton spenderade en kort tid utanför fotbollen innan han sedan tog över Irlands landslag. Under den här tiden så hade Irland ett antal framstående spelare i Liam Brady, Ronnie Whelan, Mark Lawrenson, Paul McGrath och David O’Leary, men innan Charlton tog över landslaget så hade man aldrig lyckats kvalificera sig för en stor turnering.

Irland lyckades kvalificera sig för Europa Mästerskapen 1988 i Tyskland och där ställdes man bland annat mot England. Efter ett tidigt mål från Houghton så kunde Irland se sig som segrare i matchen och efter det spelade man oavgjort mot Sovjetunionen och man åkte sedan ur turnering när man förlorade mot de blivande mästarna Holland.

Charlton lyckades även att ta laget till sitt första Världsmästerskap under 1990. Man spelade oavgjort i varenda match gruppspelet och avancerade på de ynka tre poängen. Man slog sedan ut Rumänien men fick sedan se sig besegrade av Italien i kvartsfinalen. Charlton misslyckades att ta laget till EM 1992 trots att man gick obesegrade genom kvalspelet. Man tog sig vidare från gruppen och besegrade Italien i sextondelsfinalen med 1-0, men åkte sedan ut mot Mexiko i kvartsfinalen. Under den matchen så hade Charlton även ett mindre bråk med en av linjedomarna som vägrade att låta John Aldrigde komma in på planen. Charlton blev senare bötfälld, men enligt sin självbiografi så betalde han aldrig avgiften.

Irland misslyckades sedan återigen att kvalificera sig för Europa Mästerskapen trots att man inledde kvalspelet lysande med tre raka segrar. Charltons sista match som manager för Irlands landslag slutade med en 2-0 förlust mot Holland. Charlton avslutade sedan sin tränarkarriär. Under 2005 blev han invald i fotbollens Hall Of Fame. Han har även en staty av sig själv som står på Cork flygplatsen i Irland.

Fakta om Jack Charlton

Född: Ashington, 8:e maj 1935
Debut: April, 1953
Matcher: 774
Mål: 96
Klubbar: Leeds United (1953-1973)

3 Kommentarer

  1. sportcarl1
    sportcarl1

    Det hade jag missat att Charlton haft en kort tid som misslyckad manager för England efter Don Revie. kan det verkligen stämma? tycker jag borde kommit ihåg det

Kommentera