Krönika: En helt förlorad identitet

13 februari, 2016 - Thom Mattsson

Vad händer egentligen när en klubb säljer sin själ till djävulen och vad händer med samma klubb när den fortsätter på den inslagna vägen och säljer resterande delar också? Kan man gå framåt? Kan man ens gå bakåt, eller är det så illa att man bara kommer stå och stampa på samma ställe utan att någon egentligen bryr sig längre?

Det som är mest tragiskt med Leeds United är inte det faktumet att vi stått och stampat på samma ställe egentligen enda sedan Simon Grayson oförklarligt fick sparken för 4 år sedan, utan mer att diskussionerna går varma om vems felet är. Medans klubbar som vi faktiskt spelat mot under åren i League One numera huserar i Premier League (Swansea, Leicester, Southampton och Norwich) så lirar vi som vanligt fast i mittenskiktet av mellanmjölkens förlovade hemland – the Championship. Denna liga där TV-pengarna är urusla i jämförelse med Premier League, där du inte på något sätt kan konkurrera med klubbarna i den högsta ligan och där spelare som i ditt lag är stjärnor – skulle kunna sälja sin mamma för att få lämna och gå till det pengastinna Premier League.

För när tiden är inne och när ett riktigt bud kommer in så spelar det ingen roll om namnet på din klubb är Leeds United eller Rotherham. Spelarna vill lira i den högsta ligan och kommer rätt bud så står klubben med skägget i brevlådan och med en spelare som vill lämna. Det är ödet för klubbarna i ingenmanslandet i Englands näst högsta division. Hur kunde vi förlora vår identitet på detta sättet?


Det känns nästan otroligt att en klubb av vår storlek har kunnat misskötas så fatalt att vi nästan nöjer oss med att vara värdelösa. Jag har försökt intala mig själv att om vi bara får stabilitet, kan lösa den svåra ekonomiska sits som GFH försatte oss i innan Cellino kom in så kommer allt att lösa sig. Jag har förstått att våra problem sitter djupare än så.

Det är hela vår identitet som är skadat. Vår tro, sättet vi spelar, Elland Road, fansen, spelarna, tränaren, ägaren, staden Leeds – vi andas inte fotboll längre. Leeds är ett fotbollens Tjernobyl. Vi borde vara ett av landets ledande fotbollsstäder med en klubb som håller till i toppskiktet av landets fotbollsklubbar med en akademi som blomstrar likt vår gör men istället för detta drömscenario så är snacket istället vem av våra unga talanger som lämnar härnäst och om vi kommer sluta bättre än förra säsongens femtondeplats. Herregud, detta är inte Leeds United.

Man kan snacka sig gammal och gråhårig om vems felet är att det ser ut så här. Allt började ju med Ridsdale men hans arv har tagits omhand av i tur och ordning (och framförallt) Ken Bates följt av arabvärldens fattigaste araber – GFH. Att jag inte gärna skyller på Massimo Cellino för vårt nuvarande läge känner folk säkert till men även Cellino har stuckit in vissa knivar i våra hjärtan. I 2 år har han dock rättat till vår ekonomi med en hel del svåra beslut och om vi har tur så kan han ha bäddat sängen för någon annan att försöka rätta till klubben och ta oss till nästa nivå.

Att Cellino har sina problem det vet vi alla. Att han förmodligen inte är rätt man att ta oss till nästa nivå kan vi vara överens om. Cellino har splittrar fansen och det är det värsta som kan hända. Under åren i League One var vi United av den enkla anledningen att det var vi mot världen, eller i alla fall vi mot Football League, Ken Bates, domarkåren och varenda klubb i divisionen. Det slutade efter tre jobbiga år med en plats i the Championship och en sjunde plats under vårt första år. Då stod vi bakom och hyllade vår tränare Simon Grayson. Han var vår manager, vår härförare – vår hjälte. Vi hade spelare som vi kunde jämföra oss med och känna identitet med. Spelare som Robert Snodgrass, Luciano Becchio, Ben Parker, Aidan White, Tom Lees, Jonathan Howson, Max Gradel osv. Vi hade snabbheten, vi gjorde näst flest mål i hela ligan efter Norwich. Vilka tider!

Efter detta så hände något som närmast kan jämföras med när vi var tvungna att sälja våra stjärnor i Premier League och som indirekt gjorde att vi ligger där vi ligger idag. Vi började sälja av våra bästa spelare, vi tappade vår identitet och vi började producera mellanmjölk. Borta var snabbheten som kännetecknade vårt spel i Snodgrass och Gradel och de ersattes inte. Borta var målfarligheten i Beckford från League One åren och borta var Becchio som var en ikon för vårt Leeds och vårt anfallsspel. Försvann gjorde också Jonny Howson – vår lagkapten och Leeds grabb. Han som faktiskt brann för klubben på riktigt om nu övriga var på låtsas. Han såldes till Norwich, som så många andra. Grayson fick sparken, spelare gjorde uppror och borta var glöden som sånär tog oss till play-off vår första säsong i the Championship efter League One åren. Vi sålde vår själ till djävulen, visst är det tragiskt?


Nu kan man ju tro och få för sig att den enkla lösningen på alla dessa problem är att återanställa Simon Grayson. Det kommer ju såklart inte göra någon nämnvärd skillnad enligt mig. Att han gärna får komma tillbaka någon gång i framtiden kommer jag alltid stå bakom men i det nuvarande skick som vi befinner oss i så finns det ingen snabb lösning på någonting. Vi är, med otroliga 16 matcher kvar av säsongen, så långt borta från allt vad spänning, kamp och vad Leeds United borde vara som man kan komma. Vi borde ha sett tecken på någonting om det hade funnits någonting att se fram emot. En ny era dyker inte bara upp runt hörnet. Med en akademi som sägs vara den näst bästa i hela landet så borde vi ligga bättre till i serien än vi gör. Spelare som Mowatt, Cook och Taylor är vår framtid men om de ska knytas samman med klubben de nästkommande åren och inte bli nya Jonny Howsons eller Sam Byrams så måste klubben bestämma sig. Vilken väg ska vi gå? Ska vi vandra den vägen med Cellino? Är Steve Evans mannen att hålla oss i handen? Vi måste börja staka ut vår egen framtid och inte låta andra göra det för oss. Vi behöver en härförare och den härföraren måste sitta på den absoluta toppen och ta varenda beslut för Leeds Uniteds bästa. Jag tror att Cellino vill väl och jag har inte en tvekan om att han vill det bästa för klubben. Dock så ska det väl i ärlighetens namn sägas att han förmodligen inte är den rätta personen att få vår stora supporterbas att gå samman och han är kanske inte den bästa på att bygga ett slagkraftigt lag som tar oss mot nya höjder. Han är förmodligen inte heller den rätta personen att ingjuta stabilitet i en klubb som inte haft någon stabilitet sedan sent 90-tal. Det är inte en generation vi förlorat på grund av de beslut som tagits genom åren utan flera stycken generationer av fans. Gud vet hur mycket pengar klubben förlorat genom åren genom ett halvfullt Elland Road som en gång beskrevs som helvetet på jorden av Sir Alex Ferguson. ”The most hostile place i have ever visited”. Något i den stilen, men det är ett minne blott….


Vi behöver givetvis hitta den där identiteten som gjort en klubb som Leicester till titelutmanare. Jag njuter av deras framfart. Varför? Av den enkla anledningen att de har varit i samma situation som oss och om de kan göra vad de nu gör så kan även vi göra det. Vi är en betydligt större klubb än Leicester sett till titlar, historia och storlek så varför inte?

Och kanske är det här vi borde starta? Med drömmar. Någon vis man sa att man visst kan ha drömmar om man försöker leva dom. En framtid måste starta någonstans och varför inte med en dröm? För att denna klubben ska bli framgångsrik igen behöver den hitta sin förlorade identitet som vi förlorade någonstans i Graysons sparkning, försäljningarna av våra bästa spelare, Ken Bates, Ridsdales storhetsvansinne och GFH’s utarmningar av våra tillgångar. Det kommer ta tid, det kommer ta kraft men om någon vill göra ett ärligt försök så kommer de ha en hel stad bakom sig med supportrar som har drömt många drömmar genom åren.

Hjälp oss att ta få tillbaka vår klubb, någon.

Marching on together

1 Kommentar

  1. WhitesMOT
    WhitesMOT

    Väntar med spänning/fruktan på boksluten till våren. Innan dess anser jag det vågat att hävda att Massimo rengjort ekonomin.

    Man kan ju också undra vem som betalar alla dagar i alla rättssalar. Och då menar jag inte hans bilar och båtar utan bl.a Macron och nu även TV fighten med FL.

    Det är en jämn ström att skit kring Massimo som ständigt drar ner vårt namn. Jag har också hävdat många gånger att han bara vill väl. Inte ens det tror jag på längre. Hade han velat väl så hade han inte hållt på med sitt skit.

    #TimeToGoMassimo

Kommentera